onsdag 29 september 2010

Författar närsynta noveller och romantiska avhandlingar om lögnen och likgiltigheten. Jupiter gör stumma världsomseglingar i mitt hjärta och lämnar korrupt längtan under huden. Och jag flyr, in i Dorothys tätaste rökmoln. Vi blev systrar i fiktionen och tillsammans går vi hand i hand genom mellanrum och livsfragment, delar den frånvarande tillvaron. Letar efter existensen och kastar småsten i växthus. Vi är astronauter fast i ögonhöjd med metaforer i håret och fickorna fulla av överdrift. Och jag älskar henne.

tisdag 28 september 2010

Ur Dorothy's anteckningar. Uppdiktad sanning och lögnliv.
(och det längsta hon och jag skrivit i hela våra liv)

"22 oktober, torsdag.
Romantiserar livet när världen känns påtagligt frånvarande. Det lilla låter alltid större än det stora, kanske för att det behövs fler ord för det lilla att hitta fram, in. Och så vrider jag skenet för att skuggorna i mellanrummen inte ska synas. Gömmer. Bedrar mig själv, vinner allting och går hand i hand med ingenting och låtsas att det är rätt och rött. Tvingar det verklighetstrogna hjärtat att låtsas slå för tomma ögon och bottenlösheten.
Mister Starka händer skriver för många brev från andra sidan Atlanten och jag svarar på för få. Han berättar om restaurangerna, skyskraporna, neonskyltarna, taxibilarna och mina kurvor, bröst och lockar. Ibland gråter han mellan raderna. Aldrig mitt i. Där någonstans brukar jag leta efter djupet, livet och liksom kärleken, men hans brev är alltid långgrunda och orden döda. Platt svart bläck i raka linjer och det är väl i vissa avseenden fläckfritt, smärtfritt, men regelrättheten river mest upp och skriver sönder helheten. Vi går isär, i rätt ordning. Oss, vi, du, jag. Verkligheten är konstant och sanning är alltid lögn. Stora känslor är alltid och kommer alltid vara små i grunden och det är det där lilla som alltid hittar in, bryter mönstret av oorganiserade förhoppningar i den känslokalla, känslolösa, tillvaron av förfalskad trygghet och förtroende och kärleksförklaringar till litteraturen, poesin och cigaretterna. Livslånga beroenden beroende på ingen livserfarenhet alls. Besk bekräftelse, nikotin, söta drinkar i sockrade glas. Det (du) skulle aldrig bli jag. Aldrig igen. För jag har alltid varit poet, rödvinspoet, med en mur av ord kring hjärtat och svindlande allvar mellan revbenen, medan du saknade moral och humor.
Jag åstadkommer sällan något storslaget, men egentligen är det väl inte det jag vill heller. Jag ville aldrig bli berömd, bara kunna skita i vackra ord bredvid örhängen, pretentiösa slipsknutar och okända alkoholläppar. Ändå viskar trapphusets väggar mitt namn varje kväll, klottret skriker mitt namn och fula ord för vad jag gör och i hissen har någon skrivit mitt telefonnummer med tusch. Kvinnan på balkongen under vet vilket märke jag röker och männen i baren kallar mig Dolly och betalar alla mina drinkar om jag håller lillfingret på ett speciellt sätt. Sedan faller jag hemåt på höga klackar och ser på svartnatten mellan fingrarna medan livet lyser upp morgondagen och ger mig en chans till, kanske två. Att vrida tillbaka skenet. Se det stora i det lilla, inte tvärt om. Låta det stora få plats och leva om. Men allt är fel. Jag har bara mig själv att skylla."

söndag 12 september 2010

Och hela världen vibrerar, igen. Jag och hjärtat. Segel i halsgropen och anteckningböcker fyllda med havet och bryggkaffe. Svämmar över. Det var såhär jag ville att det skulle vara, fast förra gången.

måndag 6 september 2010

(Till E.) Jag har aldrig varit bra på avstånd, en av mina svagheter. En meter och jag tappar orden. Och du var så långt bort, liksom flög iväg, och jag tror alltid att det är mitt fel. För få brev, vykort, telefonsignaler. Men du ska veta att det alltid fanns plats för dig. Att jag tänkte att du hade passat fint på min köksbänk.
Jag vet inte varför alla sms jag skickar till dig är fulla av sentimental skit. Eller varför det är mer än femhundra tecken i vartenda ett. Kanske för att det blir varmt i mig när jag tittar på dina indianhänder. Eller för att jag tycker så mycket om att klippa sönder saker i ditt sällskap. För att jag har dåligt samvete.

torsdag 2 september 2010

Himlastorm

Vasagatan luktar annorlunda i september och det är sant. Snart syns himlen och alla spårvagnar går mot nygatan, prinsgatan, vintergatan. Jag säger saker utan att tänka och frågar för mycket. 

Och vi.