lördag 30 januari 2010

söndag 17 januari 2010

The man with the child in his eyes

Söndag. Jag målar naglarna i rött och glitter för att det känns lite bättre så. Läser gamla dagböcker om simbassänger, Jens Lekman och det fina i blått. Om Valerie Solanas och kärleken. Och jag tänker att allting var så mycket enklare då. Fast sedan tänker jag att det var det ju inte alls. Hjärtat var precis lika trassligt som nu. Och min handstil var fulare.

Jag läser om vårsolen. Om centralstationen. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, men jag minns att jag sjöng jazz tyst för mig själv och tyckte det var fint att du tände dina cigaretter med tändstickor. Och jag tyckte om hur du du lyfte på din basker och fick mig att le hela vägen till Gamlestadstorget. Sedan dess har du varit överallt och ingenstans. Jag också. Och jag visste inte vad du hette.

tisdag 5 januari 2010

Rollercoaster.

Och jag är fortfarande tretton år. Allting är precis sådär. Likadant. Jag ser fortfarande på stjärnorna genom bruna längtansögon, har fortfarande samma drömmar om pirater och någonting ofantligt stort, snubblar fortfarande på mina fötter och jag faller fortfarande lika handlöst. Alltid.

lördag 2 januari 2010

So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.