(Till E.) Jag har aldrig varit bra på avstånd, en av mina svagheter. En meter och jag tappar orden. Och du var så långt bort, liksom flög iväg, och jag tror alltid att det är mitt fel. För få brev, vykort, telefonsignaler. Men du ska veta att det alltid fanns plats för dig. Att jag tänkte att du hade passat fint på min köksbänk.
Jag vet inte varför alla sms jag skickar till dig är fulla av sentimental skit. Eller varför det är mer än femhundra tecken i vartenda ett. Kanske för att det blir varmt i mig när jag tittar på dina indianhänder. Eller för att jag tycker så mycket om att klippa sönder saker i ditt sällskap. För att jag har dåligt samvete.
m. älskade. jag har inte varit bra, heller. på något sätt blev min längtan till dig omvandlat till något annat, fel. jag trodde inte vi passade längre. jag gav det inte mycket till chans heller.
SvaraRaderajag pratade ändå alltid mycket om dig, med mina nya vardagsvänner, mitt fina strömmafolk. varma ord. kärlek. världens vackraste matrosklädda pilfink och ett fånigt, ascharmigt poparfoto kommer nog alltid finnas i mina strömmarum.
men vissa tankar med dig i vart ledsna. jag blev lite bitter, eller ja. jag saknade allt fint vi hade. och det gjorde mig ledsen och dum att andra kunde vara så nära dig.
nu känns det som vi har hittat tillbaka lite grann. det gör mig så glad. det du skriver är vackrare än det mesta. roman-sms eller inte. när dina ord på bloggen handlar om mig, om oss blir mina ögon lite blanka. du betyder så mycket. du är en sån underbar person, så värd att få ha som vän.
avstånd kan vara svårt. eller så är det jättebra. jag tror vi kan klara det här. ♥