Jag låtsas att det är en ny vår. Drömmer om mototcyklar, läser tidningar och tar alltid sjuan till skolan för tänk om tänk om ifall det kanske kan bli som på film för en gångs skull. Tittar ut genom bussfönster på väg mot världens ände. Läser baksidor på böcker, aldrig mer än så. Har liksom igen lust att öppna. Det blir ju mest att jag spiller.
Halkar omkring och springer i nedförsbackar. Ramlar ibland, men det är väl okej, så länge jag inte faller. Fast det gör jag väl också. Gjorde. Men jag förstår, hon är ju mycket sötare än mig. Samma frisyr som jag hade när vi träffades. På våren. På tågen. Det var ju fint och så, men jag tar mig upp igen. Upp över taken. Tänker al(ltid)drig på dig. Tänker på annat.
Solen äter upp staden. Och trumpetmännen på Drottningtorget visslar. Att försenade spårvagnar rusar över den som inte ser sig för. Och det är väl därför jag tittar på himlen. Jag vet att jag alltid skriver om det som gömmer sig mellan stjärnorna, och revbenen, men egentligen ägnar jag inte det en tanke. Det är ju bara svart.
