Ur Dorothy's anteckningar. Uppdiktad sanning och lögnliv.

(och det längsta hon och jag skrivit i hela våra liv)

"22 oktober, torsdag.

Romantiserar livet när världen känns påtagligt frånvarande. Det lilla låter alltid större än det stora, kanske för att det behövs fler ord för det lilla att hitta fram, in. Och så vrider jag skenet för att skuggorna i mellanrummen inte ska synas. Gömmer. Bedrar mig själv, vinner allting och går hand i hand med ingenting och låtsas att det är rätt och rött. Tvingar det verklighetstrogna hjärtat att låtsas slå för tomma ögon och bottenlösheten.

Mister Starka händer skriver för många brev från andra sidan Atlanten och jag svarar på för få. Han berättar om restaurangerna, skyskraporna, neonskyltarna, taxibilarna och mina kurvor, bröst och lockar. Ibland gråter han mellan raderna. Aldrig mitt i. Där någonstans brukar jag leta efter djupet, livet och liksom kärleken, men hans brev är alltid långgrunda och orden döda. Platt svart bläck i raka linjer och det är väl i vissa avseenden fläckfritt, smärtfritt, men regelrättheten river mest upp och skriver sönder helheten. Vi går isär, i rätt ordning. Oss, vi, du, jag. Verkligheten är konstant och sanning är alltid lögn. Stora känslor är alltid och kommer alltid vara små i grunden och det är det där lilla som alltid hittar in, bryter mönstret av oorganiserade förhoppningar i den känslokalla, känslolösa, tillvaron av förfalskad trygghet och förtroende och kärleksförklaringar till litteraturen, poesin och cigaretterna. Livslånga beroenden beroende på ingen livserfarenhet alls. Besk bekräftelse, nikotin, söta drinkar i sockrade glas. Det (du) skulle aldrig bli jag. Aldrig igen. För jag har alltid varit poet, rödvinspoet, med en mur av ord kring hjärtat och svindlande allvar mellan revbenen, medan du saknade moral och humor.

Jag åstadkommer sällan något storslaget, men egentligen är det väl inte det jag vill heller. Jag ville aldrig bli berömd, bara kunna skita i vackra ord bredvid örhängen, pretentiösa slipsknutar och okända alkoholläppar. Ändå viskar trapphusets väggar mitt namn varje kväll, klottret skriker mitt namn och fula ord för vad jag gör och i hissen har någon skrivit mitt telefonnummer med tusch. Kvinnan på balkongen under vet vilket märke jag röker och männen i baren kallar mig Dolly och betalar alla mina drinkar om jag håller lillfingret på ett speciellt sätt. Sedan faller jag hemåt på höga klackar och ser på svartnatten mellan fingrarna medan livet lyser upp morgondagen och ger mig en chans till, kanske två. Att vrida tillbaka skenet. Se det stora i det lilla, inte tvärt om. Låta det stora få plats och leva om. Men allt är fel. Jag har bara mig själv att skylla."