Språk, det brukade växa inuti mig. En torr ansamling av vit fosfor i solar plexus, närd på syre och storm. Lättantändlig. Min att förvalta.

Så fort det började kännas måttade jag slaget, knytnävsförlöste ett andetag och vek mig dubbel, med orden marscherande under gomseglet, ut mellan tänderna. Stötar av tennsoldater. Det som blev kvar skvalpar trotsigt omkring i magen. Kuvösord. Vem vet om de klarar sig.