lördag 2 januari 2010

So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.

4 kommentarer:

  1. din sockervaddskärlek03 januari, 2010 18:59

    älskling, du får aldrig falla när jag är med dig.
    jag kommer alltid göra allt i min makt för att du inte ska falla.
    jag kommer aldrig falla när jag är med dig.
    (det du sa till mig om pojken, det tröstade. nu känns allt bättre)

    du är det bästa jag har.

    SvaraRadera
  2. Min dag var underbar!
    Och jag fick ett underbart brev <3

    ...och, en sak till.
    dina ord är magi i mitt läshjärta!

    SvaraRadera
  3. Du skriver helt underbart. Asså, jag skulle ge vad som helst för att kunna skriva som du!<3

    SvaraRadera
  4. tycker om dina ord. man kan inte riktigt sätta fingret på dem, eller så kan man det. jag vet inte.

    SvaraRadera