söndag 17 januari 2010

The man with the child in his eyes

Söndag. Jag målar naglarna i rött och glitter för att det känns lite bättre så. Läser gamla dagböcker om simbassänger, Jens Lekman och det fina i blått. Om Valerie Solanas och kärleken. Och jag tänker att allting var så mycket enklare då. Fast sedan tänker jag att det var det ju inte alls. Hjärtat var precis lika trassligt som nu. Och min handstil var fulare.

Jag läser om vårsolen. Om centralstationen. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, men jag minns att jag sjöng jazz tyst för mig själv och tyckte det var fint att du tände dina cigaretter med tändstickor. Och jag tyckte om hur du du lyfte på din basker och fick mig att le hela vägen till Gamlestadstorget. Sedan dess har du varit överallt och ingenstans. Jag också. Och jag visste inte vad du hette.

4 kommentarer:

  1. ska du säga! fantastisk, är vad du är.

    SvaraRadera
  2. åh, så fint du skriver! jag blir helt rörd.

    SvaraRadera
  3. dina ord är konst för mig, du skriver så himla, himla fint!

    hjärta

    SvaraRadera
  4. men, åh. då blir jag ledsen på posten. det händer inte, brukar inte hända. de ska inte slarva bort post. om det inte dyker upp den kommande veckan, då får jag författa ett nytt brev.

    hjärta!

    SvaraRadera