torsdag 17 september 2009

No time for us

Mina hjältars ord fyller mig och jag önskar så att de var mina. Att de som vanligt visste allt och förstod. Att den där glödande känslan var min och att sångerna handlade om mig, sådär som de alltid gör annars. Men vilka sånger handar egentligen om att inte veta vart man är på väg, om att känna allt och inget på en och samma gång och om att inte veta var den där jävla stenen kommer ifrån? Och den sänker mig. Stenen. Dränker mig. Varför föddes jag inte med gälar?
Men det är höst nu och världen är alldeles orange. Ljuset som bryts genom löven har en annan färg och mörkret kommer fortare på kvällen. Precis klockan 16.47 fyller solen gatorna på det allra vackraste vis och jag undrar om den gör likandant i San Francisco ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar