Buss på villovägar.

Bussen mellan mina två världar. Sex personer med blickarna genom smutsiga förnsterrutor och tankarna i atmosfären. Framför mig sitter en man med en bok. Han slickar på pekfingret och tummen varje gång han ska byta sida och ibland tar han av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen. På ryggstödet bakom hans nacke skriker någon "Sug min kuk" och "Hora" till mig med stora svart tuschbokstäver. Alex hjärta Josse.
Ur högtalarna hörs musik som får mig att tänka tandläkarmottagning och kalla golv. Blundar. Tänker på händer och självlysande stjärnor istället. Rufsigt hår och natten. Popsongs your boyfriend is too stupid to know about. Tomhet finns inte och jag kan inte sluta le.

23 september.

kullerbytta subst. -an -or rotation av kroppen
ett helt varv framåt (eller bakåt) med huvudet
och händerna i marken eller golvet

No time for us

Mina hjältars ord fyller mig och jag önskar så att de var mina. Att de som vanligt visste allt och förstod. Att den där glödande känslan var min och att sångerna handlade om mig, sådär som de alltid gör annars. Men vilka sånger handar egentligen om att inte veta vart man är på väg, om att känna allt och inget på en och samma gång och om att inte veta var den där jävla stenen kommer ifrån? Och den sänker mig. Stenen. Dränker mig. Varför föddes jag inte med gälar?
Men det är höst nu och världen är alldeles orange. Ljuset som bryts genom löven har en annan färg och mörkret kommer fortare på kvällen. Precis klockan 16.47 fyller solen gatorna på det allra vackraste vis och jag undrar om den gör likandant i San Francisco ibland.

New York is so much colder than i thought and I miss you, miss you.

(Sara har tagit bilden. Hon är fin på alla sätt.)

Farväl Jupiter, adjö.

Om allting inte kändes så tomt skulle jag skriva om allt som känns. Men det kanske är lögn. Och det kanske inte är tomt. Bara stilla. Och det kanske visst känns. Lite sådär som det gör.
Staden håller på att gå i ide och sushibaren flyttar ett kvarter bort. Höstsolen väcker mig om morgnarna och kvällens allt mörkare timmar spenderar jag i klarröda fakelädersoffor, under gatlyktor och springandes genom smala gränder. Fast ibland sitter jag bara med inbundna ord i mina händer på ett blommigt överkast och lyssnar på regnet. Och snart ska jag flyga till månen.
Jag känner hur jag långsamt börjar suddas ut från min gamla verklighet och förflyttas in i en ny. Och jag kan nog inte säga att jag tycker att det gör mig någonting alls.