And every tree dropped every leaf.

Jag andas solig höstluft. Den fyller mina lungor med orangea löv och blå himlar. Tränger undan vattnet som hotat att dränka mig så länge. Jag steppar på asfalten, gör piruetter och känner löven som faller ned och lägger sig till rätta på min basker innan jag skakar dem av mig igen. I mina vinterkängor tar jag ett steg i rätt rikting; mot solen bakom de snart kala grenarna.

All my life I've been waiting for something lasting.

Sommaren försvann utan att säga adjö och nu tar jag tillbaka allt det elaka jag sa. Nu blåser det lite för mycket hela tiden och jag har tagit fram min vinterkappa. Den är blå. Ständig kyla, varma strupor, jasminte i fina burkar och värmeljus som luktar svagt av någon exotisk frukt. Jag fick dem av mamma. Det regnar från alla håll samtidigt, men aldrig uppifrån och jag blir alltid lite blöt. Det är höst nu.
Och allt det där jag tänkte om att flyga med vinden - som maskrosfrön - det blev aldrig något av det. Ibland försöker mitt hår göra så, men mitt huvud håller för hårt. Ibland försöker mina tankar göra så, men jag håller för hårt. Med all min kraft. Fast en gång tappade jag taget. Och jag föll. Jag orkade inte fånga dem igen så jag koncentrerade mig på att knipa ihop tårna så hårt det bara gick och rulla ihop mig till en liten boll. Önskade att jag skulle få bli en del i det vita, kalla kaklet jag kände mot min ryggad.
Men tryggheten och sofforna i miobutiken plockade ned mina tankar från himlen igen och gav tillbaks dem till mig. Nu håller jag dem hårdare än någonsin.

Love is not pop.

Jag glömde hur man gjorde. Det där med översvämmning och blöta kinder. Kom på det efteråt. Och jag vet, ord färdas inte genom rymden. Frimärken är det enda som orkar bära allting hela vägen. Du är värd mer än allt fåglarna samlat. Och Berlin ligger så fruktansvärt långt bort. Men i sextio minuter var allt perfekt.

5 oktober.

>>And perhaps I have to say that the landingplace I am really looking for isn't a place at all. It's a person, it's you. It's the one place they can't build on, buy or bomb because it doesn't exist anywhere where they can find it.
But it doesn't seem to exist anywhere I can find it either.<< (J.W)

Chestnuts in my pocket.

Färgglada tuggummin som tappar smaken alldeles för fort. Kastanjer på marken, i himlen, i händerna och i fickorna. Päron upp till taket. Konstgräs och Mariekex för sju kronor.
Jag tycker så himla mycket om den där Sara ♥

Buss på villovägar.

Bussen mellan mina två världar. Sex personer med blickarna genom smutsiga förnsterrutor och tankarna i atmosfären. Framför mig sitter en man med en bok. Han slickar på pekfingret och tummen varje gång han ska byta sida och ibland tar han av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen. På ryggstödet bakom hans nacke skriker någon "Sug min kuk" och "Hora" till mig med stora svart tuschbokstäver. Alex hjärta Josse.
Ur högtalarna hörs musik som får mig att tänka tandläkarmottagning och kalla golv. Blundar. Tänker på händer och självlysande stjärnor istället. Rufsigt hår och natten. Popsongs your boyfriend is too stupid to know about. Tomhet finns inte och jag kan inte sluta le.

23 september.

kullerbytta subst. -an -or rotation av kroppen
ett helt varv framåt (eller bakåt) med huvudet
och händerna i marken eller golvet

No time for us

Mina hjältars ord fyller mig och jag önskar så att de var mina. Att de som vanligt visste allt och förstod. Att den där glödande känslan var min och att sångerna handlade om mig, sådär som de alltid gör annars. Men vilka sånger handar egentligen om att inte veta vart man är på väg, om att känna allt och inget på en och samma gång och om att inte veta var den där jävla stenen kommer ifrån? Och den sänker mig. Stenen. Dränker mig. Varför föddes jag inte med gälar?
Men det är höst nu och världen är alldeles orange. Ljuset som bryts genom löven har en annan färg och mörkret kommer fortare på kvällen. Precis klockan 16.47 fyller solen gatorna på det allra vackraste vis och jag undrar om den gör likandant i San Francisco ibland.

New York is so much colder than i thought and I miss you, miss you.

(Sara har tagit bilden. Hon är fin på alla sätt.)

Farväl Jupiter, adjö.

Om allting inte kändes så tomt skulle jag skriva om allt som känns. Men det kanske är lögn. Och det kanske inte är tomt. Bara stilla. Och det kanske visst känns. Lite sådär som det gör.
Staden håller på att gå i ide och sushibaren flyttar ett kvarter bort. Höstsolen väcker mig om morgnarna och kvällens allt mörkare timmar spenderar jag i klarröda fakelädersoffor, under gatlyktor och springandes genom smala gränder. Fast ibland sitter jag bara med inbundna ord i mina händer på ett blommigt överkast och lyssnar på regnet. Och snart ska jag flyga till månen.
Jag känner hur jag långsamt börjar suddas ut från min gamla verklighet och förflyttas in i en ny. Och jag kan nog inte säga att jag tycker att det gör mig någonting alls.