Farväl Jupiter, adjö.

Om allting inte kändes så tomt skulle jag skriva om allt som känns. Men det kanske är lögn. Och det kanske inte är tomt. Bara stilla. Och det kanske visst känns. Lite sådär som det gör.
Staden håller på att gå i ide och sushibaren flyttar ett kvarter bort. Höstsolen väcker mig om morgnarna och kvällens allt mörkare timmar spenderar jag i klarröda fakelädersoffor, under gatlyktor och springandes genom smala gränder. Fast ibland sitter jag bara med inbundna ord i mina händer på ett blommigt överkast och lyssnar på regnet. Och snart ska jag flyga till månen.
Jag känner hur jag långsamt börjar suddas ut från min gamla verklighet och förflyttas in i en ny. Och jag kan nog inte säga att jag tycker att det gör mig någonting alls.