Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag visste att världen inte fick plats på papper, men skrev om den ändå. Stoppade ned tusen sidor handskriven totalförvirring, i alla regnbågens färger, i ett kuvert. Två frimärken. Par avion. Tänkte att hjärtat kanske inte drunknar där, att hennes stad inte är lika full av vatten som min. Att det fanns plats för explosioner, känslovattenfall och snöstormar utan snö. I den här staden bor valar. Sväljer människor och känslor. Och orden svämmar över, men faller bara ned på golvet.

I'm too young to dance.

Jag låtsas att det är en ny vår. Drömmer om mototcyklar, läser tidningar och tar alltid sjuan till skolan för tänk om tänk om ifall det kanske kan bli som på film för en gångs skull. Tittar ut genom bussfönster på väg mot världens ände. Läser baksidor på böcker, aldrig mer än så. Har liksom igen lust att öppna. Det blir ju mest att jag spiller.

Halkar omkring och springer i nedförsbackar. Ramlar ibland, men det är väl okej, så länge jag inte faller. Fast det gör jag väl också. Gjorde. Men jag förstår, hon är ju mycket sötare än mig. Samma frisyr som jag hade när vi träffades. På våren. På tågen. Det var ju fint och så, men jag tar mig upp igen. Upp över taken. Tänker al(ltid)drig på dig. Tänker på annat.

Solen äter upp staden. Och trumpetmännen på Drottningtorget visslar. Att försenade spårvagnar rusar över den som inte ser sig för. Och det är väl därför jag tittar på himlen. Jag vet att jag alltid skriver om det som gömmer sig mellan stjärnorna, och revbenen, men egentligen ägnar jag inte det en tanke. Det är ju bara svart.

The man with the child in his eyes

Söndag. Jag målar naglarna i rött och glitter för att det känns lite bättre så. Läser gamla dagböcker om simbassänger, Jens Lekman och det fina i blått. Om Valerie Solanas och kärleken. Och jag tänker att allting var så mycket enklare då. Fast sedan tänker jag att det var det ju inte alls. Hjärtat var precis lika trassligt som nu. Och min handstil var fulare.

Jag läser om vårsolen. Om centralstationen. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, men jag minns att jag sjöng jazz tyst för mig själv och tyckte det var fint att du tände dina cigaretter med tändstickor. Och jag tyckte om hur du du lyfte på din basker och fick mig att le hela vägen till Gamlestadstorget. Sedan dess har du varit överallt och ingenstans. Jag också. Och jag visste inte vad du hette.

Rollercoaster.

Och jag är fortfarande tretton år. Allting är precis sådär. Likadant. Jag ser fortfarande på stjärnorna genom bruna längtansögon, har fortfarande samma drömmar om pirater och någonting ofantligt stort, snubblar fortfarande på mina fötter och jag faller fortfarande lika handlöst. Alltid.

So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.

Isäventyr

Och snön hyr ut sin oskuld

Och plötsligt var gatorna alldeles vita. Hela världen blev ett yrväder och snöflingor vackrare än skyltfönstersnö fastnade i allas hår. Alla händer stoppades ned i fickor och alla ansikten gömdes bakom halsdukar och uppdragna kragar. Vart man än gick fick man glitter och halka under skorna - och ibland i dem. På vägen hem fångade jag snöflingor på tungan och jag insåg ungefär halvvägs att man blir lite lättare om hjärtat när asfalten inte syns.

Alla städer ska tömmas, alla gator glömmas bort

Nu faller jag längre ner än någonsin. Förbi spårvagnsräls, skor och trottoarer. Ner ner ner. Och mina händer darrar när jag försöker få grepp om luften omkring mig och trycka ned den i mina lungor. Men nu för tiden gör det mest ont att andas.

Och den delen av hjärtat som visste hur man log

på riktigt

lämnade jag kvar i en jackficka. Och mitt skratt lämnade jag på någon annans fingertoppar.

Rör mina läppar igen, ge tillbaka.

Ibland är det finaste som finns någon annan.

Och ibland önskar jag att jag var någon annan.