Nu faller jag längre ner än någonsin. Förbi spårvagnsräls, skor och trottoarer. Ner ner ner. Och mina händer darrar när jag försöker få grepp om luften omkring mig och trycka ned den i mina lungor. Men nu för tiden gör det mest ont att andas.
Och den delen av hjärtat som visste hur man log
på riktigt
lämnade jag kvar i en jackficka. Och mitt skratt lämnade jag på någon annans fingertoppar.
Rör mina läppar igen, ge tillbaka.
Det ordnar sig på något sätt :)
SvaraRadera(Och jag vet hur irriterande det är när man säger så och man vet själv att det inte kommer att göra det, men det gör det!)
Och jag kollade igenom min vykortslåda igår och tack för alla fina kort jag fått av dig från lofsdalen, torreveilla, födelsedagskort och bli-vänner-igen-kort <3
Jag försöker tänka ut vad jag själv skulle vilja höra. Det är ju sånt som inte skulle skulle hända, det fick inte hända, inte er.
SvaraRaderaDu får låta händerna som sträcks ner mot dig lyfta upp dig. (som något i Biblen..) Och tänka på att det alltid finns någon som kan hjälpa dig andas igen.
När allt känns grått och så, brukar jag tänka på sommaren. Att springa genom stadens varma gator en sommarkväll med bara ben och trasiga skor. Och tygpåsar och kanske Håkan. Picknicks är också fint. Och himlen. Den som vi alla vill nå, du vet.
När du kommer till Schillerska får vi hålla till godo med korridorer och skolgården, till att börja med. Puss
vad fint
SvaraRadera