The man with the child in his eyes

Söndag. Jag målar naglarna i rött och glitter för att det känns lite bättre så. Läser gamla dagböcker om simbassänger, Jens Lekman och det fina i blått. Om Valerie Solanas och kärleken. Och jag tänker att allting var så mycket enklare då. Fast sedan tänker jag att det var det ju inte alls. Hjärtat var precis lika trassligt som nu. Och min handstil var fulare.

Jag läser om vårsolen. Om centralstationen. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, men jag minns att jag sjöng jazz tyst för mig själv och tyckte det var fint att du tände dina cigaretter med tändstickor. Och jag tyckte om hur du du lyfte på din basker och fick mig att le hela vägen till Gamlestadstorget. Sedan dess har du varit överallt och ingenstans. Jag också. Och jag visste inte vad du hette.

Rollercoaster.

Och jag är fortfarande tretton år. Allting är precis sådär. Likadant. Jag ser fortfarande på stjärnorna genom bruna längtansögon, har fortfarande samma drömmar om pirater och någonting ofantligt stort, snubblar fortfarande på mina fötter och jag faller fortfarande lika handlöst. Alltid.

So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.

Isäventyr

Och snön hyr ut sin oskuld

Och plötsligt var gatorna alldeles vita. Hela världen blev ett yrväder och snöflingor vackrare än skyltfönstersnö fastnade i allas hår. Alla händer stoppades ned i fickor och alla ansikten gömdes bakom halsdukar och uppdragna kragar. Vart man än gick fick man glitter och halka under skorna - och ibland i dem. På vägen hem fångade jag snöflingor på tungan och jag insåg ungefär halvvägs att man blir lite lättare om hjärtat när asfalten inte syns.

Alla städer ska tömmas, alla gator glömmas bort

Nu faller jag längre ner än någonsin. Förbi spårvagnsräls, skor och trottoarer. Ner ner ner. Och mina händer darrar när jag försöker få grepp om luften omkring mig och trycka ned den i mina lungor. Men nu för tiden gör det mest ont att andas.

Och den delen av hjärtat som visste hur man log

på riktigt

lämnade jag kvar i en jackficka. Och mitt skratt lämnade jag på någon annans fingertoppar.

Rör mina läppar igen, ge tillbaka.

Ibland är det finaste som finns någon annan.

Och ibland önskar jag att jag var någon annan.

Just take me anywhere in the world tonight

Jag påbörjar mina rader om pistolskott i hjärtat, grus i ögonen och känslor större än Göteborg. De som man helst skulle bära i en påse vid sidan av om man kunde, men som nu för tiden bor i hjärtat och använder ögonen som flyktväg. Jag försöker skriva om att snubbla och hur det känns att samtidigt gå isär och sitta ihop mer än någonsin. Om hur läppar känns mot ögonlocken och hur hjärtslag låter genom huden.

Men jag får inte fram ett ord och pappersbollarna blir till snödrivor.

Fröken E

Hon kom till mig på cykel och till låtar om fritt fall och tonårsrum klippte vi ord ur tidningar, åt nybakt bröd och drack citronte. Hon berättade om traktorer och sitt nya nästanhem och jag berättade om saknaden och räkor, medan vi spelade frågespel och turades om att rita på en servett. Ibland pratade vi inte alls och de stunderna slapp jag höra min nya röst som egentligen inte alls passar i min mun. Alldeles för tidigt snörde hon på sig sina kängor igen, kramade mig länge länge och försvann i mörkret.

Jag tycker om henne. Mycket.