So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.

Isäventyr

Och snön hyr ut sin oskuld

Och plötsligt var gatorna alldeles vita. Hela världen blev ett yrväder och snöflingor vackrare än skyltfönstersnö fastnade i allas hår. Alla händer stoppades ned i fickor och alla ansikten gömdes bakom halsdukar och uppdragna kragar. Vart man än gick fick man glitter och halka under skorna - och ibland i dem. På vägen hem fångade jag snöflingor på tungan och jag insåg ungefär halvvägs att man blir lite lättare om hjärtat när asfalten inte syns.

Alla städer ska tömmas, alla gator glömmas bort

Nu faller jag längre ner än någonsin. Förbi spårvagnsräls, skor och trottoarer. Ner ner ner. Och mina händer darrar när jag försöker få grepp om luften omkring mig och trycka ned den i mina lungor. Men nu för tiden gör det mest ont att andas.

Och den delen av hjärtat som visste hur man log

på riktigt

lämnade jag kvar i en jackficka. Och mitt skratt lämnade jag på någon annans fingertoppar.

Rör mina läppar igen, ge tillbaka.

Ibland är det finaste som finns någon annan.

Och ibland önskar jag att jag var någon annan.

Just take me anywhere in the world tonight

Jag påbörjar mina rader om pistolskott i hjärtat, grus i ögonen och känslor större än Göteborg. De som man helst skulle bära i en påse vid sidan av om man kunde, men som nu för tiden bor i hjärtat och använder ögonen som flyktväg. Jag försöker skriva om att snubbla och hur det känns att samtidigt gå isär och sitta ihop mer än någonsin. Om hur läppar känns mot ögonlocken och hur hjärtslag låter genom huden.

Men jag får inte fram ett ord och pappersbollarna blir till snödrivor.

Fröken E

Hon kom till mig på cykel och till låtar om fritt fall och tonårsrum klippte vi ord ur tidningar, åt nybakt bröd och drack citronte. Hon berättade om traktorer och sitt nya nästanhem och jag berättade om saknaden och räkor, medan vi spelade frågespel och turades om att rita på en servett. Ibland pratade vi inte alls och de stunderna slapp jag höra min nya röst som egentligen inte alls passar i min mun. Alldeles för tidigt snörde hon på sig sina kängor igen, kramade mig länge länge och försvann i mörkret.

Jag tycker om henne. Mycket.

Kärlek

Jag vill skriva om kärlek. Den som kan döda hjärtslag och få inälvor att vilja kasta sig ut mot rymden. Jag vill skriva om kärlek som får ögonen att tro på det blå i himlen och som får skorna att tappa bort marken. Den som gått i förbund med asfalten och gör natten sällskap mellan lakanen. Den som vet vad som finns i springorna mellan gatstenarna och vad som gömmer sig i utrymmet mellan revbenen. Den som aldrig lärde sig flyga, men hittade på andra sätt att ta sig upp på taken.

L' Exposition Universelle de 1900 à Paris

Mitt Gullbergskajparadis.

Jag och fina Ylva åkte till Gullbergskaj. Där klättrade vi på båtar och reportagetecknade och allt var fint. Sedan drack vi te och delade på världens största muffin. Det var också fint ♥