I segelhissande svagstyrkeskratt - vänd mot rymd och gata.

Ibland händer saker och man känner saker som man inte riktigt förstår och helt plötsligt sitter man där och överväger på ett ganska seriöst vis att börja röka eller att börja samla på något, bara för att få något annat att tänka på sådär.
Fast egentligen så vill man inte tänka på något annat över huvud taget och någonstans långt inne i vad vi nu har inom oss inser man nog vad man egentligen vill göra, men som bekant har den lilla delen i vårt inre som vet dessa saker mycket svårt att övertala resten av kroppen att det är precis vad som bör göras, alla triangelformade varningsskyltar till trots. Och därför blir det aldrig så att man tar sig för det där man borde, utan fortsätter fundera över cigaretter och frimärken, trots att man vet att frimärken är bland det torraste som finns...

Så nu, mitt i all förvirring och känsla av att ha landat förhållandevis mjukt, seglar jag min väg och tänker andas havsbris och kallsupar i hela tio dagar, innan det är dags att återvända hem igen med salt i lungorna och solfläckar framför ögonen när jag blundar. Helt plötsligt känns allt det här med värlen och hemkomst ganska vackert.