stenar och glashus och korthus.

Jag har varit borta några dagar, har seglat över hisnande äventyrshav med ljudet av vitt skum mot kroppen. Det är inga nya perspektiv eller vidder, bara välbefinnande och salt. Bara vind och segel och de rasande vattenmassorna som kastar sig mot klipporna och rör upp skum, till attack mot vinden. Nakenhet och kraft. Min kropp vibrerar, osynligt och med nästan samma styrka som när hennes läppar snuddar vid min hud. Det är känslan.

Nu är jag hemma, utmattad. Har torkat saltvatten i fickorna och vågskvalp gömt i håret. Det flyter ut över kudden och vaggar mig till sömns. Jag tänker på stormfåglar.

Språk, det brukade växa inuti mig. En torr ansamling av vit fosfor i solar plexus, närd på syre och storm. Lättantändlig. Min att förvalta.

Så fort det började kännas måttade jag slaget, knytnävsförlöste ett andetag och vek mig dubbel, med orden marscherande under gomseglet, ut mellan tänderna. Stötar av tennsoldater. Det som blev kvar skvalpar trotsigt omkring i magen. Kuvösord. Vem vet om de klarar sig.

När överdrifter var mitt enda vapen var det honom jag kallade för Jupiter.
Jag var otillgänglig, strandsatt på en av de sextiotre månarna.
Att bakbunden, i ständig och stadig omloppsbana, känna världsrymden krypa nära, det enda som är verkligt oändligt och ogenomträngligt.

Jag är genomtränglig.

(det vita skummet hackar och det blir konstig stämning när armarna inte vet vad de vill säga till varandra.)

de sopade gruset från våra tungor

och våra lungor

öppnade sig mot ljuset, vi

tog sats

medan havet kastade sig mot himlen i raseri

späcket smälte

som isarna

rann ur våra bröst

och lade sig som klumpar i vägkanten

morgonen flyttade sig närmare horisonten

vi slickade varandras sår i solen 

Jag drömde att du kysste mig på ögonlocket, det var fel.

I Vasastan finns inte plats för drömmar, de fastnar mellan träden i allén och tillintetgörs av cyklister med ett gemensamt fanatiskt intresse, för saker som går att krossa mot gatan.

Och det finns inte tid för handling, inte ett enda foster kommer sparka sig ut härifrån. Från livmodern ut i friluften. Hinns inte med, man måste ju prioritera. Och jag prioriterar att gå omkring med ett vattenglas på huvudet.

Har ett nytt pussel med snöleoparder och moln. Tusen bitar och svårt som livet och kärlek och franska. Jag och m drömmer om aristocats och lördagar. Vi samlar hörnbitar och hoppas.