lögndetektor

Ensamma dagar i förvriden oinspiration. Jag plockar nattfjärilar och spindlar från väggarna och greppar efter verkligheten mellan raderna i tusentals böcker. Andas inåt utåt bakåt.

Tankar och teorier flyter ut i en pöl på köksbordet och framtiden liksom klibbar fast i mina solblekta hårtestar. Trassel. Planen var vattentät och idiotsäker, men det var före felplacerade händer. Före främmande skor i hallen. Innan mystiken försvann och ersattes med illamående och innan flyktsoda flöt kring mina fötter. Stora känslor var nog aldrig till för mig.

val subst. ~et ~en 1 bestämma sig för en möjlighet bland flera 2 offentlig förrättning då person(er) genom omröstning utses att inneha vissa funktioner 3 typ av mycket stort, fiskliknande djur som lever i havet

Hey hey hey, mister. Vad vet du om kärlek?

Anonyma hjärtslag får svindel och faller huvudstupa som euforivirvlar och förvirringsloopar och de dunslandar på mina tår tillsammans med korsochtvärsorden och betongvalarna och de letar sig in under rödhuvudhåret och kryssar mellan akvarellsilhuetter och vattenkaskader och jag sätter molnen i halsen när de detonerar mellan mina fingrar i ett regn av utansvarsfrågor och den imaginära tillvaron expanderar lika mycket som tågvåren ickeexisterar och leksaksimploderar och det är inte det att jag är okontrollerat ofelbar men jag hatar när du får orden att fastna mellan mina tänder och mina tänder att ramla i mina händer och jag ska halshugga logiken och kilometerrättvisan för sin tillitsfullhet och otillräcklighet.

Bara dårar rusar in

Vill släppa in dig, men min hud är hård som sten. Hjärtat gömmer sig för dig och dina fingrar kommer aldrig hitta in. Vi hörde nog aldrig ihop så mycket som vi ville. Vi gick inte i samma takt och mitt ben passade inte alls ovanför ditt höftben. Det bara var så. Är så.

East of the sun (west of the moon)

Jag har vibrationer mellan revbenen och lyckoluft i halsgropen. Havet i fickorna. Sparar ögonblick(ar) i hjärtat.

Vid kanalen andas vi mentol och läser högt ur böcker skrivna av stora poeter. Hon kastar ljusprickar på väggarna och jag kastar blickar på marken. Det är väl inte kärlek, men det är på riktigt.

Their eyes were blue

På himlen ovanför en halvstor stad simmar blåvalar och järnvägsjazz. Ett öppet takfönster släpper in nattmorgonen och jag har dragit ned tröjärmarna över fingrarna. Fiskmåsar, takåsar. De skrattar åt mina korslagda ben.

Jag önskar mig ett eget liv bland skorstenar. Och tänker att det hade varit fint med lite kärlek. Hångel och luft. Istället går jag balansgång på trottoarkanter och mest bara fantiserar om hur världen skulle se ut från taken. Kommer inte längre än så. Kommer aldrig längre än så.

A ship with a hole will sink

Sjuhundrasidorshistorier om brösten och livet och döden och den estetiska kirurgin. Viker hörn och stryker under. Regnet skrynklar sidorna och förstör frisyrer medan jag sitter i trappor och väntar på steget på livet. Och på det stora.

Delar drömmar och världens dyraste latte med världens vackraste flicka. Röda mattor, nedsuttna soffor, högar med böcker och ett litet litet köksbord. Och jag vet inte hur många gånger jag klippt kärlek ur tidningar.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag visste att världen inte fick plats på papper, men skrev om den ändå. Stoppade ned tusen sidor handskriven totalförvirring, i alla regnbågens färger, i ett kuvert. Två frimärken. Par avion. Tänkte att hjärtat kanske inte drunknar där, att hennes stad inte är lika full av vatten som min. Att det fanns plats för explosioner, känslovattenfall och snöstormar utan snö. I den här staden bor valar. Sväljer människor och känslor. Och orden svämmar över, men faller bara ned på golvet.

I'm too young to dance.

Jag låtsas att det är en ny vår. Drömmer om mototcyklar, läser tidningar och tar alltid sjuan till skolan för tänk om tänk om ifall det kanske kan bli som på film för en gångs skull. Tittar ut genom bussfönster på väg mot världens ände. Läser baksidor på böcker, aldrig mer än så. Har liksom igen lust att öppna. Det blir ju mest att jag spiller.

Halkar omkring och springer i nedförsbackar. Ramlar ibland, men det är väl okej, så länge jag inte faller. Fast det gör jag väl också. Gjorde. Men jag förstår, hon är ju mycket sötare än mig. Samma frisyr som jag hade när vi träffades. På våren. På tågen. Det var ju fint och så, men jag tar mig upp igen. Upp över taken. Tänker al(ltid)drig på dig. Tänker på annat.

Solen äter upp staden. Och trumpetmännen på Drottningtorget visslar. Att försenade spårvagnar rusar över den som inte ser sig för. Och det är väl därför jag tittar på himlen. Jag vet att jag alltid skriver om det som gömmer sig mellan stjärnorna, och revbenen, men egentligen ägnar jag inte det en tanke. Det är ju bara svart.