Bara dårar rusar in

Vill släppa in dig, men min hud är hård som sten. Hjärtat gömmer sig för dig och dina fingrar kommer aldrig hitta in. Vi hörde nog aldrig ihop så mycket som vi ville. Vi gick inte i samma takt och mitt ben passade inte alls ovanför ditt höftben. Det bara var så. Är så.

East of the sun (west of the moon)

Jag har vibrationer mellan revbenen och lyckoluft i halsgropen. Havet i fickorna. Sparar ögonblick(ar) i hjärtat.

Vid kanalen andas vi mentol och läser högt ur böcker skrivna av stora poeter. Hon kastar ljusprickar på väggarna och jag kastar blickar på marken. Det är väl inte kärlek, men det är på riktigt.

Their eyes were blue

På himlen ovanför en halvstor stad simmar blåvalar och järnvägsjazz. Ett öppet takfönster släpper in nattmorgonen och jag har dragit ned tröjärmarna över fingrarna. Fiskmåsar, takåsar. De skrattar åt mina korslagda ben.

Jag önskar mig ett eget liv bland skorstenar. Och tänker att det hade varit fint med lite kärlek. Hångel och luft. Istället går jag balansgång på trottoarkanter och mest bara fantiserar om hur världen skulle se ut från taken. Kommer inte längre än så. Kommer aldrig längre än så.

A ship with a hole will sink

Sjuhundrasidorshistorier om brösten och livet och döden och den estetiska kirurgin. Viker hörn och stryker under. Regnet skrynklar sidorna och förstör frisyrer medan jag sitter i trappor och väntar på steget på livet. Och på det stora.

Delar drömmar och världens dyraste latte med världens vackraste flicka. Röda mattor, nedsuttna soffor, högar med böcker och ett litet litet köksbord. Och jag vet inte hur många gånger jag klippt kärlek ur tidningar.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag visste att världen inte fick plats på papper, men skrev om den ändå. Stoppade ned tusen sidor handskriven totalförvirring, i alla regnbågens färger, i ett kuvert. Två frimärken. Par avion. Tänkte att hjärtat kanske inte drunknar där, att hennes stad inte är lika full av vatten som min. Att det fanns plats för explosioner, känslovattenfall och snöstormar utan snö. I den här staden bor valar. Sväljer människor och känslor. Och orden svämmar över, men faller bara ned på golvet.

I'm too young to dance.

Jag låtsas att det är en ny vår. Drömmer om mototcyklar, läser tidningar och tar alltid sjuan till skolan för tänk om tänk om ifall det kanske kan bli som på film för en gångs skull. Tittar ut genom bussfönster på väg mot världens ände. Läser baksidor på böcker, aldrig mer än så. Har liksom igen lust att öppna. Det blir ju mest att jag spiller.

Halkar omkring och springer i nedförsbackar. Ramlar ibland, men det är väl okej, så länge jag inte faller. Fast det gör jag väl också. Gjorde. Men jag förstår, hon är ju mycket sötare än mig. Samma frisyr som jag hade när vi träffades. På våren. På tågen. Det var ju fint och så, men jag tar mig upp igen. Upp över taken. Tänker al(ltid)drig på dig. Tänker på annat.

Solen äter upp staden. Och trumpetmännen på Drottningtorget visslar. Att försenade spårvagnar rusar över den som inte ser sig för. Och det är väl därför jag tittar på himlen. Jag vet att jag alltid skriver om det som gömmer sig mellan stjärnorna, och revbenen, men egentligen ägnar jag inte det en tanke. Det är ju bara svart.

The man with the child in his eyes

Söndag. Jag målar naglarna i rött och glitter för att det känns lite bättre så. Läser gamla dagböcker om simbassänger, Jens Lekman och det fina i blått. Om Valerie Solanas och kärleken. Och jag tänker att allting var så mycket enklare då. Fast sedan tänker jag att det var det ju inte alls. Hjärtat var precis lika trassligt som nu. Och min handstil var fulare.

Jag läser om vårsolen. Om centralstationen. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, men jag minns att jag sjöng jazz tyst för mig själv och tyckte det var fint att du tände dina cigaretter med tändstickor. Och jag tyckte om hur du du lyfte på din basker och fick mig att le hela vägen till Gamlestadstorget. Sedan dess har du varit överallt och ingenstans. Jag också. Och jag visste inte vad du hette.

Rollercoaster.

Och jag är fortfarande tretton år. Allting är precis sådär. Likadant. Jag ser fortfarande på stjärnorna genom bruna längtansögon, har fortfarande samma drömmar om pirater och någonting ofantligt stort, snubblar fortfarande på mina fötter och jag faller fortfarande lika handlöst. Alltid.

So we stared into the sky 'till we were blind.

Mascaraögon, läppstiftläppar och rougekinder. Små förväntansmoln fyller natten för varje andetag och det enda som inte påverkas av spänningen i den kalla luften är spårvagnarnas lysrör. Himlen är svart och stjärnorna på himlen har ramlat ned och ligger i vita drivor på marken. Snart slår klockan omstart och nya chanser i ett myller av tandleenden, förhoppningar och stjärnexplosioner och jag försöker hålla mitt hjärta på armlängds avstånd. Det finns lika mycket skavsår där som på mina fötter, men inatt vill jag slippa se dem. Försöker plåstra om med dans dans dans och sockrade glas. Bland kramar och nya namn sjunger jag Klubbland tyst för mig själv. För jag vet att den här natten kommer döda mig ooh oh yeah.. Om jag inte får va med dig.

Men min sockervaddskärlek log och tog mitt hjärta ur mina händer. Hon värmde upp det och gav mig det tillbaka. Jag dog aldrig. Och nu har jag plåster på hälarna också.