I det fiktiva förstärks verkligheten, om den över huvud taget går att skymta. Det blir viktigt att inte använda metaforer.

Man måste vara stark vågar du ta verklighetens ord i din mun?

yes
no
yes
no

no
yes
yes
no

Jag vet inte vad du förstod, men jag tror att

/hoppas att/

du förstod fel, och vet inte om du är en person om hade uppskattat att förstå rätt.
Men kanske emellanåt. Det händer ingenting mer sen.

Tills du blir en sån som uppskattar en storm.
Tills jag blir en sån som blåser.

Jag känner mig fram, trevar, med fingrarna längs:      .

I varje ojämnhet formas en känsla, nygammal. Smörjer in min kropp med höstljuset och motvinden, huden suger upp dem. Nya nyanser flyr ut över varje synlig kvadratcentimeter. Som olja.

Det här är försöket, beslutet och ett bestämt steg tillbaka. Jag letar efter inspirationen, det som pirrar i pannloben är en vilja att komma från det pretentiösa krull som min text hittills varit.

stenar och glashus och korthus.

Jag har varit borta några dagar, har seglat över hisnande äventyrshav med ljudet av vitt skum mot kroppen. Det är inga nya perspektiv eller vidder, bara välbefinnande och salt. Bara vind och segel och de rasande vattenmassorna som kastar sig mot klipporna och rör upp skum, till attack mot vinden. Nakenhet och kraft. Min kropp vibrerar, osynligt och med nästan samma styrka som när hennes läppar snuddar vid min hud. Det är känslan.

Nu är jag hemma, utmattad. Har torkat saltvatten i fickorna och vågskvalp gömt i håret. Det flyter ut över kudden och vaggar mig till sömns. Jag tänker på stormfåglar.

Språk, det brukade växa inuti mig. En torr ansamling av vit fosfor i solar plexus, närd på syre och storm. Lättantändlig. Min att förvalta.

Så fort det började kännas måttade jag slaget, knytnävsförlöste ett andetag och vek mig dubbel, med orden marscherande under gomseglet, ut mellan tänderna. Stötar av tennsoldater. Det som blev kvar skvalpar trotsigt omkring i magen. Kuvösord. Vem vet om de klarar sig.

När överdrifter var mitt enda vapen var det honom jag kallade för Jupiter.
Jag var otillgänglig, strandsatt på en av de sextiotre månarna.
Att bakbunden, i ständig och stadig omloppsbana, känna världsrymden krypa nära, det enda som är verkligt oändligt och ogenomträngligt.

Jag är genomtränglig.

(det vita skummet hackar och det blir konstig stämning när armarna inte vet vad de vill säga till varandra.)